Katarina Rejman är mycket nöjd med tillvaron. Det riktigt lyser om henne när hon säger det. Visserligen är dagarna överfulla men hon får ju ägna sig åt det roligaste hon vet: att forska och att undervisa.

Katarina Rejman.

För fem år sedan började Katarina jobba vid Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, som lektor i svenskämnets didaktik. Hon kom då närmast från Åbo Akademi i Finland där hon verkat som universitetslärare i flera år, och som undervisningsråd på Utbildningsstyrelsen i Finland hade hon haft ansvar för många pedagogiska forsknings- och utvecklingsprojekt.

Här i Stockholm fick Katarina snart frågan om hon ville vara studierektor på 50 procent och forska på den andra halvan av sin tjänst, vilket hon tyckte lät som ett bra upplägg:

- Men kanske var jag lite naiv. Jag hade varit rektor och chef tidigare och visste att det är väldigt svårt att hålla sig inom de där 50 procenten, i alla fall i vissa perioder. Dessutom var jag ju ny på Stockholms universitet och hade mycket att lära. Så i praktiken blev det inte så mycket forskning.

Älskar att undervisa

Trots att det tog mycket energi och tid trivdes ändå Katarina så bra med att vara studierektor att hon blev kvar på den tjänsten i tre år, men till slut blev längtan efter att undervisa för stor:

- Jag tyckte att jag inte hann göra det som är mitt uppdrag: att undervisa. Jag älskar ju att undervisa och vara med studenter!

Framför allt intresserar sig Katarina Rejman för studenternas akademiska skrivande. Hon har handlett flera studenter och tycker det är väldigt givande. Nu har hon flera forskningsprojekt på gång kring lärarutbildningens kurser i självständigt arbete:

- Redan för ett par år sedan var vi några stycken som funderade på hur man skulle kunna utveckla kursen i självständigt arbete, i ett projekt som vi kallade för SAIL (Självständigt arbete som en integrerad del av lärarutbildningen). Vi fortsatte att intervjua studenter om deras upplevelser av lärarutbildningen och ur det föddes så småningom VASA (Vidareutveckling av självständigt arbete), ett projekt där vi ska utveckla digitala stöd, strukturer och verktyg för studenternas skrivande.

Eget projekt

Under hösten 2018 höll Katarina dessutom på med ett helt eget projekt kring det självständiga arbetet. Hon ville titta närmare på hur studenterna använder sig av allt det material som de har tillgång till när de ska skriva:

- Vi erbjuder dem seminarier, föreläsningar och en massa material. Vi lägger ett schema där det finns studentarbetslag, vi ger respons på uppgifter, vi ger dem kurslitteratur. Jag var nyfiken: Hur tar studenterna allt detta i bruk?

Katarina Rejman pratar snabbt och entusiastiskt om sina hjärtefrågor och hennes klingande finlandssvenska förstärker det sprudlande intrycket.

- Jag ville se hur studenterna förvaltar allt stöd de får. För när vi läser kursvärderingar får vi tack, men vi får också en del skäll: det är för lite undervisning, eller det är för lite handledning, eller den och den boken var onödig. Men det är ändå enskilda röster, så jag ville få en annan typ av information.

- Först försökte jag få dem att interagera på ett socialt forum, jag ville ha en mer inofficiell diskussion: Vad är det för frågor de brottas med? Vad är det de grubblar över? Vad är det de frågar varandra? Men det blev nog för mycket… Många anmälde sig hurtigt och några kom igång, men sedan föll det. Det är ju ändå så med sociala medier att man ska in där på något sätt, det måste nog starta från individen själv, från ett behov. Nu var det jag som satte på dem någonting, det funkade inte.

Djupt imponerad

En forskare måste dock alltid vara beredd på att snabbt fundera ut nya angreppssätt. Nu bad Katarina istället att få skicka med diktafoner när studenterna skulle träffas i sina arbetslag. Hon förklarade för dem att hon var intresserad av att höra hur de diskuterar sina texter. Det blev många timmar att lyssna av…

- Men jag blev djupt imponerad! De pratar om innehåll, de pratar begrepp, de pratar om vad lärarna har sagt, vad de har sett ute på sin praktik i skolorna, och de är väldigt fokuserade hela tiden. Så jag blev oerhört glad när jag lyssnade och tänkte att: Åh, vi gör en så bra kurs, tänk att de är så här engagerade!

- Nu kanske någon säger att: Jamen, de visste ju att du skulle lyssna på det där. Jovisst, så är det, men du orkar inte sitta i en och en halv timme och komma ihåg att någon ska lyssna på det du säger, utan det tappar du nog ganska snabbt. Jag hörde hur de sa i början: Nu sätter jag på den här diktafonen. Men sedan hör jag dem aldrig mer rikta sig till den, de glömmer bort den.

Studenter diskuterar. Foto: Niklas Björling
 

Det här materialet ska nu bli en artikel som har arbetsnamnet Lärarstudenters skrivande av självständigt arbete - motstånd och framgång. Men det ska också användas i de andra projekten kring självständigt arbete, allt hänger ihop.

Pedagogiska ambassadörer

Tillsammans med Ylva Falk, lektor i svenska som andraspråk med didaktisk inriktning, är Katarina Rejman kursansvarig för kurserna i självständigt arbete vid Institutionen för språkdidaktik. Av Centrum för universitetslärarutbildning (CeUL) vid Stockholms universitet har de nu även blivit utsedda till Pedagogiska ambassadörer, vilket innebär att de under ett år leder ett pedagogiskt utvecklingsprojekt vid den egna institutionen. I det projektet, som Ylva och Katarina kallar för VAKSA (Vidareutveckling av kurserna i självständigt arbete), kommer de framför allt att titta närmare på kursplaner, litteraturlistor, betygskriterier och andra kursdokument och bearbeta dem.

► Pedagogiska ambassadörer vill utveckla det självständiga arbetet

Nu kan man kanske tycka att Katarina Rejman har tillräckligt att fylla sina forskardagar med? Fast detta energiknippe till forskare har förstås ytterligare några ”små” projekt på gång:

- Jo, jag är ju ute och tittar på riktiga elever också, i olika skolprojekt. Ett som vi kallar för LäST (Läsa Skriva Tala), där vi är några stycken som intresserar oss för hur lärare jobbar med skönlitteratur i flerspråkiga klassrum. Och så har vi STELLA (Studenters och elevers lärande och läsförståelse), som är ett samarbetsprojekt med Helsingfors universitet, men det har vi precis börjat med. Sen har vi en grej i Botkyrka, där vi också är ute i en skola och jobbar med skönlitteratur och flerspråkiga elever.

Katarina menar att glädjen över att få forska ger henne all den här energin. Hon ler stort:

- Det är ju alltid så där med oss forskare, att vi blir liksom lite till oss i trasorna: Åh, vad det här är spännande!