Hårt jobb ger framgång och lycka. När man är i full gång med allt som ska bockas av innan avresa är det kanske inte lika lätt att se. Att förbereda inför en Minor Field Studie-studie kan innebära olika påfrestningar att övervinna för att ens möjliggöra denna typ av resa. I efterhand ser jag den perioden i mitt liv som något som utvecklade mig. En tid som utmanade mig oerhört på ett personligt plan, men som också fick mig att inse vad jag är kapabel till att prestera. Jag använde till och med den förberedelseperioden som ett bevis på min stresshanteringsförmåga under en arbetsintervju för ett sommarjobb i Minnesota, ett jobb jag för övrigt fick. Så vad är det egentligen som denna period omfattades av? Jag ska vägleda er igenom den processen, efter en kort beskrivning av bakgrunden till resan.

Tydliga riktlinjer

Mitt intresse för Minor Field Studies (MFS) väcktes inom en föreläsning, efter en introduktion om att göra en mindre fältstudie i ett utvecklingsland. Vad som måste nämnas var att hela min upplevelse var sig väldigt olik från hur den började och hur den slutade. Det var nämligen så att jag och en annan student hade varit inställda på att göra fältstudien med varandra, skriva varsin uppsats men att göra resan tillsammans. Det blev i slutänden en resa jag gjorde på egen hand. Känslan av att vilja skapa mig denna möjlighet uppstod egentligen året innan allting blev till verklighet, men för egen del var det en morot att ha ett stort mål långt fram i min utbildning. Det som fastnade i minnet var klara och tydliga riktlinjer om att man måste vara ute i god tid.

Till att börja med kontaktade vi den internationella koordinatorn vid vår institution för att få vägledning genom processen. Vad som väntade senare var flera punkter, som att bestämma ett land att genomföra studien i, hitta ett relevant ämne till landet ifråga och dessutom beta av alla blanketter och ofrånkomliga krav för att ens kunna få en beviljad ansökan till studien. Efter lite diskussioner hade vi bestämt oss för att genomföra studien i Sydafrika, vi fick också då ett förslag på handledare med erfarenhet av landet och därefter etablerades en kontakt mellan oss. Vid denna tidpunkt fick vi även en kontaktperson i Sydafrika som informerades om arbetet. Vidare fick vi två ansökningsblanketter att fylla i och vi skulle även ta fram en forskningsplan. Det betydde att vi behövde sätta oss in i landet mer generellt, men även fördjupat genom en teoretisk utgångspunkt kopplad till våra frågeställningar. Detta gjordes parallellt med den ordinarie studiegången på Stockholms universitet, och därmed prövades vår stresshanteringsförmåga genom att ha flera bollar i luften samtidigt.

Efter mycket kämpande hade vi kompletta ansökningar med formulär, studie- och handledarintyg och den omfattande forskningsplanen. Värt att nämna är att forskningsplanen, trots mycket slit och press, senare underlättade datainsamlingen, man skulle kunna säga att mycket jobb blev gjort redan långt innan studien. När bedömningskommittén gav goda besked om att ansökan var beviljad började närmare planering och Sida blandades in mer påtagligt än tidigare. Det var Sidas stipendium som gjorde den ekonomiska frågan möjlig, dessutom gav de en obligatorisk förberedelsekurs i Härnösand så att alla studenter skulle vara förberedda inför vad som väntade. Kursen övade oss på säkerhetstänk, men också på att befinna sig i ett land med olikheter mot vårt eget, sådant som kulturella, ekonomiska och sociala skillnader som uppvisas på andra vis i ett utvecklingsland.

Tack vare forskningsplanen och med Sidas förberedelsekurs kände jag mig väldigt förberedd när det blev dags att resa till Sydafrika. Att jag hade medvetenheten med mig när jag reste var på både gott och ont. Det som oroade mig mest var kriminaliteten och det faktum att jag befann mig i ett nytt land som ensam kvinna. En tips som jag fick av andra med erfarenhet var att bära en oäkta förlovningsring, som faktiskt signalerar och symboliserar intryck som kan generera säkerhet. Eftersom jag reste själv var min kontaktperson i Sydafrika väldigt angelägen om att ta hand om mig, vilket var tur för mig. I efterhand kan jag känna att det faktum att jag var själv gjorde att jag ofta erbjöds säkerhet av goda personer i min omgivning men också av främmande som jag stötte på under tiden. Förutom en oerhört intressant inblick i vad som då var min framtida yrkesroll i ett utvecklingsland, fick jag även chansen att resa runt och uppleva landet. Jag har fått möjlighet att bocka av saker på min bucket-list som jag kanske aldrig kunnat göra utan min MFS-tid.

Fascinerande plats

Jag lämnade Sverige i mitten på april, och som jag tidigare nämnt hade jag en aning oro i kroppen samtidigt som jag var väldigt förväntansfull. Min kontaktperson hämtade mig vid flygplatsen och sedan väntade tre timmars bilfärd till Lady Grey, en liten bit utanför Bloemfontein. Mitt tillfälliga hem skulle komma att vara ett skolhostel tillsammans med elever från skolan. Skolan jag samlade in data på var en Art Academy som erbjöd undervisning med konstnärliga uttryck, och eftersom jag själv har sådana intressen var det en oerhört fascinerande plats att vara på. Barn och ungdomar från hela landet reste dit för att gå på den kända skolan, därför fanns det behov av ett skolhostel.

Jag blev genast väl omhändertagen av eleverna. Första dagen följde några småtjejer mig för att handla i den lilla byn, till den enda lilla matbutiken som fanns att tillgå om det behövdes införskaffas något. För att visa min tacksamhet bjöd jag den lilla gruppen på glass, vilket var väldigt uppskattat, det blev också de eleverna som jag kom närmast under resan.

På väg tillbaka från affären fick jag uppleva en första ganska stark upplevelse av att känna mig otrygg. Trots min medvetenhet om att inte vistas på tomma platser så kändes just en fin naturväg tillbaka till skolan väldigt oskyldig. Jag bad därför om att gå en omväg och se området, istället för att gå den stängselomringade vägen tillbaka. När vi börjat gå följde en grupp män efter, ganska långt efter oss men de närmade sig utan att springa. Det kändes i kroppen att det inte var bra. Barnen som var vana vid besök från andra länder och att ta hand om gäster uppmanade mig att springa istället för att gå lugnt. Bara för att vara säkra, sa de. Med snabbt slående hjärtslag sprang vi och inget hände.

Jag hade mitt eget rum på hostelet, men delade korridor med de äldsta studenterna på skolan. Eftersom de var en Art Academy var det väldigt livat. Det var en upplevelse i sig, att höra opera och sång till sena kvällen. Dagarna slutade mestadels väldigt tidigt, eftersom det blev mörkt snabbt och för att man inte vistades ute då på grund av otryggheten.

Segregerad historia

Det blev en väldigt givande plats skriva på, dels för att jag blev begränsad med att göra saker på kvällarna men även för att jag fick direkt koppling till mitt ämne som jag skrev om. Med tanke på Sydafrikas historia och apartheid dominerar det engelska språket i skolan, men majoriteten av eleverna är xhosa-talande. Den segregerade historian visade sig på många sätt, ett exempel var att det fanns högst sex svarta lärare på skolan i kontrast till ca 40 totalt. Jag var orolig för vad min status i landet skulle vara. Trots mitt halvasiatiska ursprung med en mamma från Filippinerna uppfattades jag som vit, det kändes märkligt att få förmåner genom min hudfärg men ibland ändå positivt. Jag hade väldigt svårt för det allmänna sättet att tala om vita och svarta, eftersom jag upplever det rassegregerande i sig. Det var helt enkelt något man bara fick leva efter, och som ganska snabbt blev till en vana också för att det är verkligheten i Sydafrika. I min uppsats tog det emot att skriva om rasuppdelningen så, men ibland var det enda sättet att beskriva vissa fenomen.

På hostelet träffade jag två volontärer från England som skulle vara där i åtta månader. Under ett lov tog vi oss ut på en liten resa till Wild Coast, vid östra sidan av kusten. Där liftade vi genom ett underbart landskap av berg, dalar och igenvuxen skog. Ena rutten var på två timmar medan vi två dagar senare liftade i fyra timmar, det var kämpigt.

Under den första turen råkade vi missbedöma en väg och stötte på tidvatten. Vi skulle korsa en flod som tidigare under dagen bara skulle nått till anklarna på oss och där stod vi nu med våra 15-kilosryggsäckar. I min ryggsäck fanns dator, ipad, böcker med mera, för att kunna arbeta på den lilla semestern. Från bergen kom då en liten man springandes, han var kortare än mina 169 cm. Han ville hjälpa oss över floden men när han gick för att korsa den var vattnet upp till hakan på honom. Vi fick invänta vattnets gång och passa på när havet sjönk tillbaka och då passera med ryggsäckarna ovanför huvudena. Jag som hade så mycket utav värde vågade inte ge ifrån mig väskan om den skulle falla i vattnet, och gjorde därför denna utmaning själv. Vi klarade oss utan några nedblötta väskor och fortsatte sedan efter att ha bytt kläder.

Traditionell mat

I övrigt stötte vi på mycket traditionell xhosa-kultur och den delen av Sydafrika som var mer natur än något annat. Vi träffade människor som bjöd oss på riktig traditionell mat och upplevde saker som att paddla kanot i vackert vatten och bada i klarblått hav. Av människorna blev vi alltid väl omhändertagna och de flesta ville dela sina historier med oss, vita som svarta. Man träffade också andra intressanta människor som var på resande fot, med sina olika historier till varför de lockats till landet. Ibland stötte man på vissa språkbarriärer med invånare som inte talade engelska, men det löste sig med kroppsspråk och andra vägar att kommunicera.

Jag avslutade min resa i Kapstaden, där det blev stora kontraster till vad jag upplevt tidigare. Naturen byttes ut till storstadsliv, bilar, människor i mängder, restauranger, aktiviteter och liv. Jag bodde i Sea Point, tillsammans med två studenter från KTH. Det var underbart att också få uppleva något annat, att få ta del av det mesta som går under en och samma resa. En morgon vaknade jag och funderade på vad jag skulle göra och bestämde mig för att köra Paragliding över hela Kapstaden. Det var ett fantastiskt sätt att se staden från ovan. Annat hann jag också med att bocka av på listan av saker att göra, som att träffa fria pingviner, burbada med hajar och hoppa ett av världens högsta bungyjump på 216 meter.

Sammanfattningsvis var resan bland det bästa jag gjort i mitt liv. Jag bär med mig minnen och erfarenheter för livet, många kontakter, kunskap inom mitt ämnesområde och jag har vuxit på både ett personligt och ett akademiskt plan. Sydafrika är ett fantastiskt land att uppleva trots alla de konflikter i Afrika som är kända för omvärlden. De människor jag stött på har gett mig mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Till alla som kämpar med allt förarbete för sina Mindre Fältstudier vill jag bara säga att hårt jobb ger framgång och lycka. Det kommer att vara värt det!